16 April – Tempelfjorden - "Skeppet i isen"
Von Post Breen och ISBJÖRN

Tanken var att Fredrik och jag skulle gjort ytterligare en utflykt idag, men han åkte på att få jobba extra. Men han tyckte att jag skulle hänga med någon guidad tur istället. Kvar på min önskelista fanns bara Pyramiden, så nu började vi leta efter några som körde turer dit. Tyvärr har det smält väldigt mycket den senaste tiden, så Pyramidenturerna var inställda för resten av veckan. Synd! Efter att ha tittat runt lite mer bland utbytet bokade Fredde in mig på en tur med Svalbard Adventure group till Tempelfjorden, och det omtalade Skeppet i isen. Det är ett holländskt fartyg, Noorderlicht, som man låter frysa in i isen, för att sedan tjänstgöra som restaurang med möjlighet att sova över på båten. Tydligen en klassiker här uppe. Förra året var det så dåligt isläge så då gick det inte att genomföra några turer dit. 

”Det blir en riktig turisttur utan dramatik eller spänning, och Tempelfjorden är så trafikerad så där är chansen liten att få se någon björn,” sa Fredde. Detta gjorde det lätt för mig att fixa utrustningen till turen. Tyckte det skulle vara skönt att köra en tur utan ryggsäck, och när nu chansen för björn var minimal så behövde jag ju inte den till teleobjektivet. Nöjde mig följaktligen med en vattenflaska i fickan och kameran runt halsen. Nu skulle det bli en glidartur med god mat på båten och lugn o fin skoterkörning!

Vi var en hyfsat stor grupp på 11 personer som samlades nere vid skoteruthyrningen. Nu visade det sig att guiden var samme kille som gjorde Östkustförsöket med oss förra året. Förstår inte varför, men han kom ihåg den turen…..Till sin hjälp hade han en ny guide som skulle lära sig området.

Efter en genomgång på hur man kör snöskoter och lite allmänna säkerhetsbestämmelser, var vi klara. Det var inte riktigt lika kasst väder som förra året, men den härliga solen och blå himlen lyste med sin frånvaro.

Släden lastad, vapnet laddat – Nu drar vi!

Vi började i ett väldigt behagligt tempo, ca 50 km/h, men när alla vant sig vid maskinerna ökades farten något. Nu börjar jag kunna de guidade turernas stopp längs med Adventdalen.

Gamla flygfältet, Pingon och kullen med utsikt upp mot Gruve 7 och Norrskensantennerna. Kan ju inte med bästa vilja i världen säga att jag lyssnade lika aktivt den här gången.

När vi kom fram och såg Sassendalen nedanför oss, började även himlen att sprick upp lite. Resultatet blev att Templet, men endast Templet, belystes av en svag sol. Riktigt tjusigt. Hann nätt och jämt ta fotot nedan innan gruppen satte högsta fart nerför backen mot Fredheim.

Mot Fredheim! Blir mitt tredje besök där.

Hilmar Nøis, född 8 mars 1891 på Andøya, död 16 december 1975 på Andøya, var en norsk fångstman och jägare. Mellan 1909 och 1963 hade han 35 fångstövervintringar på Svalbard,

Första övervintringen ägde rum 1909 och sista 1963, totalt 38 säsonger. År 1924 började han bygga sitt hem i Sassen som kallades "Slottet". Detta bygge avslutades 1927 och togs i bruk av hans bröder Nils och Johan den 17 september 1927. Nils hustru Dagny var den första kvinna som övervintrade där, senare satte Hilmars andra fru Helfrid sin prägel på jaktstationen. Hilmar vintrade på "slottet" första gången 1930. År 1935 döptes stationen om till "Villa Fredheim" detta efter ett besök av Oslobiskopen Berggrav. Hilmar övervintrade här 19 gånger. Villa Fredheim är en av de mest kända norska fångststationerna

Lite annorlunda såg det dock ut den här gången. Under året hade man flyttat upp huset så det inte låg så nära starandkanten. Erosionen hade annars förpassat det ut i fjorden. Förra året var det dessutom ingen, eller väldigt lite och tunn is på fjorden. Men efter att ha gått runt stugan ett tag fortsatte vi nu körningen ut på Tempelfjorden. Snart såg vi även dagens andra mål, Norderlicht, som en liten röd prick, ligga i isen.

Templet och Tempelfjorden sett från Fredheim.

Men innan vi åkte till fartyget för att äta skulle vi köra bort till Von Post Breen, som ligger längst in i fjorden. Det var mjuk och fin snö på fjorden, så nu var det bara att gasa på. Vår guide drog på ordentligt, så snart blev det en liten lucka till näste man. Jag körde näst sist, och plötsligt bromsar killen framför mig in och stannar. Andreguiden kör fram och undrar vad som är fel. "Inget är fel", sa han, "men visst är det en björn som ligger långt där ute på isen?"  Vi andra två spanade åt det utpekade hållet, och visst var där något gulvitt mitt ute i fjorden.  Nu blev det fart på oss. Det gällde att hinna ikapp de övriga för att berätta om björnen. Lättare sagt än gjort, för de hade försvunnit långt bort, och vi kom inte ifatt dem förrän de stannat framför glaciärkanten. När guiden fick höra om björnen, beordrade han alla att hoppa på skotrarna igen, för nu skulle det jagas björn. Ännu en gång full fart, men nu tillbaka mot Fredheim. Jag hann förbanna mitt beslut om att lämna teleobjektivet hemma många gånger under körningen. När vi kom fram fick vi skarpa direktiv till hur vi skulle förhålla oss, och att det var absolut förbjudet att hoppa av skotrarna.  Geväret togs fram från förvaringsplatsen på skotern. Och sen närmade vi oss sakta. Vi började med att göra en stor sväng så vi kom bakom honom, (ja det visade sig vara en stor bamse till hanne,) på ganska stort avstånd.

Jag vill ha mitt teleobjektiv! Att det inte skulle bli några bra bilder med mitt 18-200 objektiv zoomat till max, kändes direkt.
Men det var mäktigt att se nallen med Von Post Breen i bakgrunden. Det här är Arktis!

Björnen brydde sig inte speciellt mycket om oss. Han låg vid ett sälhål och väntade på middagen. Som mest lyfta han lite på huvudet och vädrade nyfiket. Tydligen luktade vi inte godare än vad det gjorde från sälhålet, för han verkade utesluta oss från sitt middagsbord.

Detta gjorde att vi vågade oss lite närmre, när vi nu körde upp bredvid honom (fortfarande på behörigt avstånd, men nu kanske det skulle kunna bli något foto som blev hyfsat). Vi fick inte stänga av motorn, utan måste vara startberedda vi ett ev utfall. Detta gjorde att jag återigen befann mig nära en isbjörn utan rätt kamerutrustning och grenslande en skakande skoter. Men vilken underbar, fantastisk, otrolig, mäktig och rolig upplevelse att få se ännu en björn i det fria.

Satt ett sälben i halsen?

När vi stått och beundrat honom ett bra tag, steg spänningen och guiden höll hårt om bössan. Nallen reste sig, och det var verkligen inte på ett särskilt smidigt sätt. Vad skulle hända nu? Hade vi plötsligt blivit ett intressant buffébord? Men han var nog mätt på säl, fanns blodiga rester på isen en bit bort, för han reste sig och sen stod han och tittade nyfiket på oss innan han lufsade iväg. Då kom jag osökt på mig själv med att gnola på ”Mors lilla Olle” och textraden ”Vem lufsar där”.

Begreppet lufsa har onekligen fått en ny innebörd för mig. Tung och klumpig gång, men oj vad fort det gick. Effektiv gångstil!
Han försvann med god fart bort åt Östkusthållet.

FILM:  Pappanalle (ber om ursäkt för ljudet, men det blåste)

Väldigt nöjda, stod vi kvar och tittade efter björnen, men när han avlägsnat sig en bra bit fortsatte vi vår tur, nu i solsken, bort till glaciären. Von Post Breen, som fått det stora rummet på KROA uppkallat efter sig, lyste nu turkosblå mot den vita snön. Men bakom glaciären tornade svarta moln upp sig. Snö på gång?  Vi var tvungna att hålla ett hyfsat stort avstånd till glaciärkanten, eftersom den kunde kalva och isbitar modell stora falla ner. Glaciären är uppkallad efter en svensk geolog, Hampus Von Post, och är ca 15km lång.

FILM:  Von Postbreen

        

All spänning under dagen gjorde att vi nu var rejält hungriga, så det kändes riktigt bra när vi körde iväg mot fartyget. Att båten är ett populärt utflyktsmål har jag redan nämnt, och det är lite löpande bandet princip på besöken. När vi kom fram var gruppen före oss inte klara ännu så vi fick vänta på isen vid skeppet. Här kunde vi gosa lite med några draghundar som låg i sina kojor.

        
Hit skulle jag mycket väl kunna åka för en vistelse över dygnet. Dessutom gungar det ju inte när båten är fastfrusen.

Vi fick en väldigt god trerätts middag ombord. Mycket mat, och smakrik. Mums! Vilket som var dagens samtalsämne vid borden? Ja det var inte Breen! Enda nackdelen med middagen var att det kändes lite småstressigt. Vi hade vår tid ombord och inte en minut till. Nästa gäng stod redan och väntade när vi gick av. De frågade om vi hört att det skulle vara en björn i fjorden, och det kunde vi ju bekräfta. De flesta i den gruppen såg ut som om de ville strunta i maten och gå på björnjakt istället.

När vi suttit upp på skotrarna frågade vår guide om vi ville åka raka vägen tillbaka till byn, eller om vi ville ta en lite längre väg. Det var hans första tur för säsongen, så han ville se hur det såg ut i området. Självklart ville vi åka den längre turen tillbaka.
Det var bara att köra bort mot Von Post hållet igen. Men nu vek vi av från fjorden innan glaciären och sicksackade oss så sakteliga fram mellan stenar och grusåsar. Till slut kom vi fram till en glaciär full med lössnö, och då blev det åka av. Insåg plötsligt att jag kände igen mig. Det var ju här vi körde när vi var i Moonbukkta på Östkusten. Det var med andra ord ingen liten extra runda vi fick. Efter ett tag kom snöovädret ikapp oss och sikten blev minimal. Tur att guiden har GPS! Men lika fort som det började slutade det snöa, och bitvis fick vi sen strålande väder.

Här är en film som sammanfattar hela vår långa tur tillbalka till Longyearbyen.. Den är lång, ca 6 min, och givetvis skumpig. Men den skildrar ganska bra hur landskapet ser ut. Dalar, glaciärer, fjälltoppar och stenar.

FILM:  Tempelfjorden

Tillbaka i Adventdalen. Här stal jag mig till en liten kort fotopaus, men sen gällde det att hinna ikapp de övriga.

Efter att ha lämnat skotern och de lånade kläderna, blev vi uppkörda till ”centrum” i byn.. Jag gick raka vägen in på KROA och fram till Fredde. ”Ge din gamle mor något kallt att dricka, Jag dör av törst”  Efter att ha svept två Ramlösa fick jag den ofrånkomliga frågan från sonen. ”Haft en fin tur? Maten var bra? Och hur många björnar såg ni (ha ha)?" Jag svarade att turen varit jättetrevlig och maten perfekt. Sen visade jag honom den här bilden från Tempelfjorden.

”Jaha ett sälhål. Ja det var ju intressant………”
Sen visade jag honom vad som funnits bredvid sälhålet…… Det här möttes av ett trött leende och kommentarer om att jag nu fått se två björnar och han ännu ingen.
” Nybörjartur….. Vi som är i fjorden så ofta och aldrig sett någon där Trodde inte där fanns någon björn nu, sedan idioterna till turister skjutit honan med tre ungar tidigare i vinter.  Här skickar jag dig på rena turistturen och så ser ni björn. Det ska man inte göra på den turen. Men OK Grattis morsan! Kul för Dig!"

Men efter att ha fått titta igenom alla mina mer eller mindre bra björnbilder tror jag att han gladdes lite med mig. Han kom med en kall öl för att skåla för björnen.

Så har jag då äntligen fått se en isbjörn på lagom nära håll. Den här gången hann jag njuta av mötet. När jag nu tänker tillbaka till 2009 och Orsa Björnpark och den stackaren som låg o sov där, så är jag helt övertygad om att jag aldrig vill se en isbjörn i fångenskap mer. Att få se dem här uppe i full frihet och möjlighet att ströva vart och hur de vill är däremot mäktigt, och det vill jag gärna göra fler gånger.